Historien om Hallonflickan

Det började på Rogestorps mosse, i Luttra socken , den 20 maj 1943. Carl Wilhelmsson höll på att gräva torv i mossen. Mitt under brinnande världskrig var det svårt att få tag på kol och koks till bränsle, men torven var en bra ersättning. Vanligtvis fanns det inget annat än torv i mossen, men den här dagen skulle det bli annorlunda

Nere i botten av torvdiket såg Carl delar av ett skelett. Först något som liknade en hand, sen en skalle och en underkäke. Fyndet blev anmält till polisen, det kunde röra sig om ett brott, ett mord, men landsfiskalen Hammarsson avskrev ärendet. Skelettet måste vara rejält gammalt eftersom det låg så djupt ner.

Man lämnade därför över till överlärare Hilding Svensson som var Riksantikvariens ombud i Falköping. Det hela såg komplicerat ut och Svensson skrev i sin rapport till Riksantikvarien i Stockholm:

"Jag är inte kompetent till dylik undersökning utan torde det erfordras experter för dylik."

Experten var Karl Esaias Sahlström, verksam som geograf, geolog och arkeolog i Västergötland och väl etablerad och erkänd hos de antikvariska myndigheterna i Stockholm. Mossen var inte en lämplig plats för en noggrann arkeologisk undersökning. Eftersom stora delar av skelettet låg kvar, dolt inne i torven skar man ut ett block och spikade in det i en trälåda. Detta preparat skickades sedan med tåg till Historiska museet i Stockholm.

Stockholm i juni 1943

När man undersökte torvblocket med skelettdelarna var man mycket noggranna för att inte undgå något som kunde förklara fyndet som sådant eller dödsorsaken. Men benen hade inga spår av våld av något slag. Inte heller hittade man något föremål som kunde tolkas som ett mordvapen. Överhuvudtaget fanns inget förutom människobenen. Med ett undantag, på den plats där magen varit, vid bäckenet, fanns en stor klump med små gulbruna kärnor.

Statsgeologen Ragnar Sandegrens analys visade att dessa "kärnor" var fruktstenar från hallon. Slutsatsen blev att personen strax före döden ätit en stor mängd av dessa bär. Då man redan nu visste att benen var från en ung kvinna var hennes namn givet. Från och med nu kom hon att kallas för Hallonflickan.

Undersökningen

Det material man hade att arbeta med var skelettet och den torv som omslöt det. När fyndet gjordes i maj 1943 tog Sahlström och Svensson prover ur torven, från botten och upp till mossens yta. Förekomsten av olika växtpollen i proverna visade vilken naturmiljön varit och hur den förändrats med tiden.

Slutsatserna var att Hallonflickan vid dödstillfället hamnat på botten av en drygt meterdjup sjö och att detta hände under mitten av bondestenåldern, alltså samma tid när alla gånggrifterna byggdes på Falbygden. Med den kunskap vi har i dag betyder detta att hon dog för drygt 5000 år sedan.

Det visade sig vid undersökningen att skelettet inte var helt komplett. De ben som saknades hade troligen spridits ut vid torvgrävningen och sedan inte blivit funna. Det som fanns kvar av skelettet var mycket väl bevarat, trots den höga åldern. Osteologerna (benexperterna) kunde se att personen varit en ung kvinna, runt 20 år gammal. Kroppslängden var cirka 144 cm, vilket även för den tiden var under medellängd för en vuxen person. Skelettets läge i torven visade att kroppen legat på magen och med benen böjda vid knäna så att fötterna varit mot skinkorna.

Det sammanfattande omdömet av lämningarna var att ansiktet varit gracilt med väl avvägda proportioner och att det finlemmade skelettet stått i god samklang med den gracila byggnaden av kraniet och underkäken. Dessa ord av osteolog Nils-Gustav Gejvall är den hittills enda bild av den levande Hallonflickan vi har.

Vad som hände med Hallonflickan efter dessa undersökningar har varit svårare att reda ut. Fyndet väckte ju en viss uppmärksamhet, åtminstone inom fackkretsarna. I skriften "Tio tusen år i Sverige" från 1947 som är en vägledning till museets utställningar om forntiden och medeltiden finns inte fyndet omnämnt, även om hon då fanns med i utställningen. Under tidigt 70-tal togs fyndet bort och ställdes i magasin eftersom benen började blekna.

Hallonflickans skelett på Falbygden museum

Falköping 1994

Mer än tjugo år senare återvände Hallonflickan till sina hemtrakter på Falbygden. Sedan 1994 finns hon med i museets utställning Forntid på Falbygden. I många år har den unga kvinnan från Luttra stått i centrum vid massor av guidningar i utställningen. Det gåtfulla och samtidigt tragiska öde hon mötte en sommardag, eller kanske en sommarnatt, har berört många människor djupt.

I museets Forntid på Falbygden finns många fler kvarlevor efter människor som levde på Falbygden för fem tusen år sedan. Skillnaden är att dessa skelett är funna i den tidens gravmonument, gånggrifterna. Dessa lämningar upplevs troligen som mer "naturliga". Människorna dog troligtvis en på den tiden naturlig död, på grund av ålder, sjukdom eller olycka varefter de blev begravda. Det som hände Hallonflickan är mer svårt för oss nutida människor att förstå. Kombinationen av ung, kvinna och offer har gjort henne unik.

Ett ansikte återskapas

För några år sedan föddes idén att komplettera utställningen med en rekonstruktion av Hallonflickans ansikte. Uppdraget gick till modellmakaren Oscar Nilsson i Stockholm. Han är arkeolog och konstnär med inriktning på skulptur. Oscar har sedan flera år arbetat med att tillverka dockor där ansiktet med sina karaktärsdrag är det centrala.

Många av projekten har varit uppdrag från museer. Förlagorna är forntida fynd av kranier eller skallar från historiskt kända personer. Bland hans arbeten kan nämnas Bäckaskogskvinnan, mannen från Granhammar, den vikingatida Estrid, Bockstensmannen och Birger Jarl.

Arbetet bygger på rättsmedicinska metoder som började användas för drygt hundra år sedan för att identifiera brottsoffer. I nutid används moderna hjälpmedel i den tekniska processen. Hallonflickans kranium blev först skiktröntgat i en datortomograf på Karolinska institutets Neurocentrum. Av dessa data tillverkade GT-Prototyper i Ystad en exakt kopia i vinylplast.

På plastskallen fästs ett trettiotal pinnar som markerar tjockleken på ansiktets mjukdelar, från benet ut till hudnivån. Därefter modelleras ansiktsmusklerna i lera. Vissa delar av ansiktet går inte att forma utifrån skallen, exempelvis näsan och läpparna, men även här finns teknik som bygger på rättsmedicinen. Slutligen täcks allt med ett hudtunt lager lera där rynkor, porer och åldersdrag skulpteras fram.

Det avslutande momentet är en avgjutning i gips. I gipsformen görs sedan en silikonavgjutning, som blir den hud man ser i den färdiga rekonstruktionen. Silikonet får hudfärg, fjun på överläppen och huvudhår som monteras strå för strå. Det som inte går att återskapa utifrån skallens egenskaper är öronen och ögonens och hårets färg. För dessa delar i rekonstruktionen har rimlighet, teknik och konstnärligt skapande kombinerats.

Ny forskning, nya analyser

Ny osteologisk granskning
I samband med att Falbygdens museum gjorde en tillfällig utställning om Hallonflickan 2011 gjorde osteolog Torbjörn Ahlström vid Lunds universitet en ny osteologiskt granskning av skelettet. En del nya fakta har kommit fram.

I vänster överkäke, nedanför ögonhålan finns ett centimeterstort hål som troligen beror på en långvarig infektion i benvävnaden. Käkens ledändar är slitna, ett resultat av långvariga och kraftiga tuggrörelser vilket har med typen av föda att göra. Även tuggandet av skinn och senor har påverkat käkleden. En av tänderna har begynnande karies.

Normalt består hjärnskålen eller kalotten av fyra stora benplattor, men ibland finns mindre extra benskivor. Dessa kallas suturalben och förekommer vid skallbenens sömmar. Hallonflickan har ett sådant suturalben i nacken. Detta särdrag är inget tecken på sjukdom utan är ärftligt betingat.

Man har i alla år trott att hela fyndet av Hallonflickan blev undersökt på Historiska museet i Stockholm 1943. Vid den senaste analysen 2011 upptäcktes att den berömda klumpen med en blandning av torv och hallonkärnor var orörd. I denna finns flera ben från antingen en fot eller en hand. Dessutom finns tydliga avtryck av underarmsben på klumpen. Hallonklumpen återstår att röntga och analysera.

Strontiumanalys
Strontium är ett naturligt grundämne som är relativt vanligt förkommande i berggrunden. Genom mat och vatten tar allt siom lever upp strontium, som lagras i tänder, skelett och hår. Ett geografiskt områdes sammansättning av bergarter ger varje område ett specifikt strontiumvärde, en strontiumsignatur. Genom att analysera strontiumsignaturer i exempelvis en tand kan man få reda på var en person är uppvuxen och spåra förflyttningar.

En av Hallonflickans tänder har analyserats. Stontiumsignaturen visar att hon troligen är född och uppvusen i Skåne. Därmed vet vi att Hallonflickan har flyttat till Falbygden under senare delen av sitt liv.

Dna?
Vid ett par tillfällen har forskare försökt få fram dna ur benprover från Hallonflickan. Då benen varit kraftigt påverkade av miljön i mossen har man ännu inte lyckats.

Vad hände med Hallonflickan?

När Hallonflickan hittades 1943 sändes ett stort torvblock innehållande fyndet till Historiska museet i Stockholm för undersökning. Utöver ålder och att hon var kvinna rapporterade man att hon låg framstupa på magen. Inga spår efter våld, skador eller sjukdomar gick att se på skelettet. Två saker nämndes som speciella, att hennes fötter varit uppbundna mot ryggslutet och fyndet av hallonkärnorna i magtrakten. Slutsatsen var att hon inte förolyckats, utan andra människor varit inblandade. Det kunde vara ett människooffer eller avrättningen av en "häxa".

Men frågorna hopar sig. Vad var det som hände när Hallonflickan hamnade på den grunda sjöbottnen. Blev hon dränkt, eller var hon redan död innan hon kom i vattnet? Varför ligger hon på magen? Vad höll henne kvar på botten?

Erfarenheter från brottsmedicin kan ge viss hjälp. En död kropp i vatten sjunker först till botten. Gaser som bildas i kroppshålan får kroppen att flyta upp till ytan med magen och ansiktet nedåt. Efter ett tag sjunker den döda till botten i denna ställning. De människor som ligger framstupa skulle alltså varit döda när de placerades i vattnet.

På fotografier från undersökningen av Hallonflickan 1943 syns tydligt att hennes ben varit kraftigt böjda i knäleden. Tå- och fotben ligger samlade på lårbenet. En sådan extrem ställning betyder att fötterna varit hopsurrade mot benen. Båda underarmarna sticker in under bäckenet så att händerna ligger mot magen. Även hennes handleder har troligen varit bundna. Frågan är om en så hårt hopbunden kropp skulle vända på mage i vattnet på grund av gasbildning?

Det finns inga andra fynd i mossen som kan förklara hur det gick till när Hallonflickan hamnade i mossen — med ett undantag. Tre år tidigare hittade Johan Karlsson på Sundet en pilspets av flinta nere i botten av torvlagret. Fyndet gjordes sex meter norr ut och på samma nivå som skelettet. Spetsen är av en typ som användes under den tid då flickan levde, bondestenåldern. Frågan om båda hamnade i mossen samtidigt går inte att avgöra.

Så här långt kan vi konstatera att det finns många fler oklarheter som går att studera, och lösa. Hallonflickans öde är långt i från utrett.