Naturen i Falköping

Alvarvegetationen förekommer på flacka kalkhällmarker där jordtäcke saknas helt eller är mycket tunt och avrinningen är dålig. I svackorna på alvarmarkerna finns kalkfuktängar som är mycket artrika.

Verkliga alvarmarker förekommer vid Nya Dala, nordväst om Plantaberget, vid Vilske-Kleva och Karleby hed. Små alvarfragment finns på flera ställen, särskilt i Högstena. Bland karaktäristiska växtarter kan nämnas fjällgröe, axveronika, grusbräcka, grusviva, knutnarv samt sumpmaskrosor. Det finns även en särpräglad moss- och lavflora.

Även om Falbygdens alvar saknar flertalet av de växtgeografiskt intressanta arter som finns på Öland och Gotland, är likheterna stora i förekomsten av kryptogamer. I vittrande sprickor och klippnischer växer bland annat ormbunkarna, svartbräken, murruta och stenbräken.

Urberget inom Falköpings kommun upptas till största delen av gnejser vars ålder bedöms uppgå till omkring 2000 miljoner år. Där urberget inte överlagras av andra bergarter bildar de en rätt utplanad slätt med liten brutenhet. Sådana urbergsslätter förekommer i kommunens södra, sydvästra och norra del.

I kommunens nordöstra och största del täcks urberget av kambrosiluríska bergarter, bildade för 400-600 miljoner år sedan. Kambrosilurbildningar har tidigare täckt större delen av Sverige men är numera i regel utplånade genom erosion. Att de kunnat kvarstå inom isolerade områden beror på att de skyddats genom exempelvis bergkedjebildning, förkastningar eller täcken av senare uppkomna bergarter

De av diabas täckta platåbergen höjer sig cirka 100 meter över omgivningen. Det största av dem, Mösseberg, ligger liksom det ur landskapssynpunkt mycket dominerande Ålleberg på Västfalbygden. På Östfalbygden ligger Gisseberget och delvis inom Tidaholms kommun Gerums-, Varvs- och Plantaberget.

I nordöst ligger Borgundaberget och i norr Brunnhems- och Tovaberget på gränsen till Skövde kommun. Av Billingen tillhör de mellersta delarna av Sydbillingens platå och den sydvästra sluttningen Falköping. Högsta höjden når Ålleberg med 330 meter över havet.

Isälvsbildningar är inom Falköpings kommun av stor omfattning. De olika isälvsbildningarna är mycket varierande och har förutom geologiskt intresse ofta en rik vegetation.

Torv och sjösediment har stor utbredning såväl inom morän- som kambrosilurområdena. Kalktuffbildningar förekommer i anslutning till källor på platåbergens sluttningar.

Myrmarkerna kan indelas i mossar och kärr. Mossen påverkas inte av fastmarksvatten och har en torftig flora. I fältskiktet dominerar tuvull och olika slag av ris. I övrigt märks tuvsäv, vitag, myrsälting, hjortron och sileshår. I mossarna kan man urskilja olika stadier från den nästan trädlösa välvda mossen till den nästan helt trädbevuxna skogsmossen.

Kärren inom Falköpings kommun är starkt varierande beroende på det skiftande geologiska underlaget. Utanför kambrosilurområdet är fattigkärren vanligast. Naturreservatet Alebäckakärret och Trinnefloge är några av de fattigkärr som hyser stora botaniska värden. Kärren på diabasplatåerna är mest av typen mesotrofa kärr. Där källvatten bryter fram ur kambrosiluren uppstår extremrikkärr.

Unikt för Falbygden är de många extremrikkärren med sin rika orkidéflora.

Typiska extremrikkärrsarter i fältskiktet är axag, gräsull, näbbstarr, ängs- och vaxnycklar, brudsporre, flugblomster, kärr- och skogsknipprot, honungsblomster, slåtterblomma, rosettjungfrulin och majviva. Av särskilt intresse är Dalamyrarna med bland annat gotlandsag, Skogastorpskärret med bland annat luktsporre, Jättenekärret på Mösseberg, Sjöängen med bland annat blåsäv, myrbäcka och sumparv samt kärren vid Fårdala och Mularp på Gerumsberget.

Falbygden avvattnas dels norrut i Vänerns - Göta älvs avrinningsområde och dels söderut i Ätrans avrinningsområde. Vattendelaren går strax norr om Ätran. De viktigaste vattendragen är Lidan, Ätran och Slafsan.

Stora delar av Slafsans avrinningsområde är av riksintresse för naturvård. I länsstyrelsens naturvårds-program är så gott som hela avrinningsområdet klassat som mycket högt eller högsta naturvärde. Ån hyser en lokal öringstam och undersökningar av bottenfauna har visat att Slafsan är ett av södra Sveriges mest artrika vattendrag. Som en följd av att Slafsan hyser ett mycket rikt insekts- och musselliv, finns även sällsynta fågelarter som kungsfiskare, forsärla och strömstare.

Sjöar

Falköpings kommun är förhållandevis fattig på sjöar. Den viktigaste sjön är Hornborgasjön som är en av Europas främsta fågelsjöar. Förutom tranorna besöks den av drygt 120 våtmarksfågelarter. Även Sjötorpasjön och Vartoftasjön har mycket höga värden som fågelsjöar. Flera av sjöarna, som Bergsjön på Mösseberg och Bjärsjön på Billingen, har stor betydelse för friluftsliven.

Vid kommungränsen i söder finns även sjöarna Lönern och Yttern. Det finns även några mindre sjöar som Skårsjön, Kalvsjön och Lacksjön. Även mindre vattensamlingar och vattendrag är emellertid intressanta och konstgjorda vatten, som till exempel Agnestadssjön, har snabbt visat sig attraktiva för bland annat olika slättsjöfåglar.

I de näringsrika sjöarna är växtlivet speciellt rikt. Bunkestarr, svalting, gul svärdslilja, vattenmärke och sprängört är karaktärsväxter. Bland mera ovanliga arter kan nämnas de maritima arterna strandmaskros och blåsäv samt vattenaloe.

Påverkan

Samtliga sjöar och vattendrag är mer eller mindre påverkade av mänsklig aktivitet. Slafsan, Lidan och Ätran, vilka avvattnar större delen av kommunen, har inom vissa delar varit utsatta för omfattande kanalisering, utbyggnader för dammanläggningar och utvinnande av vattenkraft. Detsamma gäller även för mindre vattendrag. Ökad näringstillförsel har ibland medfört kraftig igenväxning. Sjöarna har utsatts för mer eller mindre omfattande sänkningar.

Utanför Falbygden upptas större delen av arealen av skogsmark. Barrblandskogen dominerar helt men granen ökar genom plantering. Ek eller blandad lövskog växer särskilt inom kommunen sydvästra del. Al och björk förekommer rikligt på fuktig mark. Björken dominerar också en del torrare och betade områden.

De största sammanhängande barrskogsområdena inom Falbygden utgörs av planterad granskog på platåbergens diabasplatåer och delar av dess sluttningar. Tidigast planterades gran på Mösseberg, där första generationen nu till största delen avverkats. På Gerums-, Varvs- och Plantabergen växer yngre kulturskog och endast Ålleberg och Borgundabergen är obetydligt påverkade av granplantering.

På platåbergens sluttningar finns ädellövskog. Endast i anslutning till branter och rasmarker kan den dock anses som mera ursprunglig. I mera lättillgängliga områden utgörs den av igenvuxen eller igenväxande betesmark. De största och värdefullaste ädellövskogarna finns på Plantaberget, Gerumsberget, Ålleberg, Mösseberg och Brunnhemsberget.

På lågt liggande moränmarker spelar sumpbjörkskogar ofta en stor roll. Det ojämförligt största området, dock med inslag av bland annat gran och klibbal, finns i Vråhålan på Mösseberg. De små men karaktäristiska sumpbjörkskogarna på Falbygden har inslag av både grå- och klibbal. Ridåer av klibb- och gråal karaktäriserer en del ådalar, särskilt Slafsandalen.

Den stäppartade torrängen är den allra artrikaste naturtypen och har på Falbygden sina rikaste förekomster i Norden. Den mest exklusiva stäppväxten fjädergräset förekommer endast på Falbygden.

Den stäppartade torrängen är en extremt kalkrik äng som vanligen finns på kalkrika grusåsar där det samtidigt är sommartorrt inlandsklimat, vilket förhindrar utlakning av kalken.

Den stäppartade torrängen finns främst på slåtter- och betesmarker som hävdats under lång tid. Stäppängar och övriga torrbackar förekommer från Norra Åsarp i söder till Stenstorp och Hornborgasjöns östra sida i norr. Av särskilt intresse är fjädergräs som finns på tre ställen med stäppängar på Falbygden.

Dessa växtplatser är unika och är de enda i norra Europa. På stäppängarna finns andra karaktäristiska arter som drakblomma, praktbrunört, smalbladig lungört, färgmåra, trollsmultron och säfferot.